23 Februari
Måndag igen! Jag kan ju inte vara den enda som hatar måndagar. Man måste liksom kickas in i verkligheten igen vilket i sin tur leder till 5 snooze på klockan i morse heheh...
Förra veckan var det lov här vilket alltid är väldigt stressande. Alla barnen är hemma och ska underhållas. Jag hade dock hjälp av Jennifer denna vecka då hon var över här för att provjobba och se hur hon trivs med familjen. Allt funkade superbra så jag är vädligt tacksam över att hon var med överallt. Att få ett par extra händer när man ska på bio med tre överexhalterade barn är obetalbart. För när man har en av ungarna i famnen för att denne *host* Rosie *host* annars skulle springa och plocka godis, två andra som står och hoppar upp och ner redå att ta emot sina popcornskålar, men samtidigt i denna exhalterade stund inser att de behöver kissa, då smyger sig paniken fram. Men så insåg jag att Jennifer var med och kunde ta hjälp av henne (tack tack tack)! Vi var även inne i London med barnen, bakade kakor, åkte ut till Willows farm, lekte och var allmänt busy hela veckan. Torsdagen avslutades med att jag och Jennifer åkte till London för att hitta en balklänning till henne. Vi hittade en på första försöket och jag blev så j*vla glad för henne, klänningen är såååå fin och hon kommer se ut att vara från en Jane Austen-film sen på sin baldag!
Helgen spenderads med Olly, då vi inte hade sett varandra på en vecka! Ni kanske tänker: vadå, en vecka är ju ingenting!? Men när man spenderat nästan varje dag och natt tillsammans i två månder så blir en vecka en lång tid. Sist vi var isär var över jul och det var kanske 6 dagar? Så självklart var det underbart att se honom igen! Jag uppskattar varje minut jag kan spendera med honom innan jag flyttar hem i höst. Jag försöker att tänka på det så lite som möjliget men det tränger sig fram lite då och då och gör mig ledesen. Väldigt ledsen... Men jag är helt övertygad om att vi kommer klara ett distansförhållande i 10 månader, det är inte det jag är orolig över. Det jag blir mest ledsen över är det vardagliga man har. Att han hämtar upp mig efter jobbet och vi åker till gymmet tillsammans, åker hem och lagar mat, tittar på TV och sen somnar jämte varandra. Det är sånt jag kommer sakna mest. Men då tänker jag på Rebecka och Andreas, och inser att om dom klarar 10 månader utan att se varandra, kommer jag också klara det!
Men i alla fall... Detta blev visst lite deppigt. Men det är så det är. Livet är inte alltid på topp, och det gör inget att erkänna det. Idag blir jag glad om jag kan gör min 1.5 h med högskoleprovs pluggning som jag lovat mig själv att göra. Allt annat är en bonus om det blir gjort. Äh, nog med depp! Jag lovar att rycka upp mig tills imorgon... Nu ska jag hämta en kopp kaffe så att hjärnan kan koncentrara sig på alla X,Y och Z och ord som ska prentas in i min hjärna innan högskoleprovet den 28 mars. Jobba jobba jooo oo bba!
Förra veckan var det lov här vilket alltid är väldigt stressande. Alla barnen är hemma och ska underhållas. Jag hade dock hjälp av Jennifer denna vecka då hon var över här för att provjobba och se hur hon trivs med familjen. Allt funkade superbra så jag är vädligt tacksam över att hon var med överallt. Att få ett par extra händer när man ska på bio med tre överexhalterade barn är obetalbart. För när man har en av ungarna i famnen för att denne *host* Rosie *host* annars skulle springa och plocka godis, två andra som står och hoppar upp och ner redå att ta emot sina popcornskålar, men samtidigt i denna exhalterade stund inser att de behöver kissa, då smyger sig paniken fram. Men så insåg jag att Jennifer var med och kunde ta hjälp av henne (tack tack tack)! Vi var även inne i London med barnen, bakade kakor, åkte ut till Willows farm, lekte och var allmänt busy hela veckan. Torsdagen avslutades med att jag och Jennifer åkte till London för att hitta en balklänning till henne. Vi hittade en på första försöket och jag blev så j*vla glad för henne, klänningen är såååå fin och hon kommer se ut att vara från en Jane Austen-film sen på sin baldag!
Helgen spenderads med Olly, då vi inte hade sett varandra på en vecka! Ni kanske tänker: vadå, en vecka är ju ingenting!? Men när man spenderat nästan varje dag och natt tillsammans i två månder så blir en vecka en lång tid. Sist vi var isär var över jul och det var kanske 6 dagar? Så självklart var det underbart att se honom igen! Jag uppskattar varje minut jag kan spendera med honom innan jag flyttar hem i höst. Jag försöker att tänka på det så lite som möjliget men det tränger sig fram lite då och då och gör mig ledesen. Väldigt ledsen... Men jag är helt övertygad om att vi kommer klara ett distansförhållande i 10 månader, det är inte det jag är orolig över. Det jag blir mest ledsen över är det vardagliga man har. Att han hämtar upp mig efter jobbet och vi åker till gymmet tillsammans, åker hem och lagar mat, tittar på TV och sen somnar jämte varandra. Det är sånt jag kommer sakna mest. Men då tänker jag på Rebecka och Andreas, och inser att om dom klarar 10 månader utan att se varandra, kommer jag också klara det!
Men i alla fall... Detta blev visst lite deppigt. Men det är så det är. Livet är inte alltid på topp, och det gör inget att erkänna det. Idag blir jag glad om jag kan gör min 1.5 h med högskoleprovs pluggning som jag lovat mig själv att göra. Allt annat är en bonus om det blir gjort. Äh, nog med depp! Jag lovar att rycka upp mig tills imorgon... Nu ska jag hämta en kopp kaffe så att hjärnan kan koncentrara sig på alla X,Y och Z och ord som ska prentas in i min hjärna innan högskoleprovet den 28 mars. Jobba jobba jooo oo bba!